One Directon, Allmänt och Jocke

Just nu sitter jag i sängen, äter kladdkaka med glass och lyssnar på One Direction. Ska väl ta och kolla på Juno snart. (En underbar film)
Idag har jag inte gjort så mycket, vaknade, åkte hem, legat i sängen, pratat med Jocke och chillat med familjen. Haha alla mina dagar ser ut så nästan, får hoppas att jag kommer in på en skola till hösten.
Imorgon ska jag iaf ringa um och boka tid, sen vet jag inte alls vad som händer. Kim kommer hem imorgon så kanske drar dit en stund och chillar fan vet jag lol. 
 
Jag har hoppat av gymnasiet för att jag verkligen inte pallade med Ullvi längre, sen så hade jag några små jävla omogna jävlar i klassen som jag ville slå in pannbenet på varje gång jag var i skolan.
Så ska förmodligen börja på folkhögskola i hösten, blir Forsa eller Fellingsbro och jag hoppas på att det blir Forsa. Det blir ca 30 mil ifrån allt jag har här i Västmanland men det blir nog bra ändå föroppningsvis.
Måste verkligen ta tag i det där personliga brevet så jag skicka in min ansökan snart. Ska nog skriva på det ikväll.
 
Jag saknar Jocke, önskar att han var hääääär och åt kladdkaka med mig, men det är han inte. Hahahhaa <3
Han betyder verkligen mycket för mig. Han gör så jag orkar med mitt liv, han gör mig så jävla lycklig.
Det känns fortfarande overkligt att vi har kontakt igen, ibland känns allt som en dröm. Men när jag inser att det inte är en dröm utan verklighet så känner jag den här glädjen jag inte har känt på flera veckor.
Jag är så jävla förälskad i honom.
 
 
Nu ska jag ta atarax och kolla filmen tror jag.
Hejdå.
 
"I'm in love with you, and all these little things."
    
-
 
 
(Bilderna blir större om ni trycker på dem)
 
 

Mobil inlägg.

Just nu är jag hos Anton med Kim och Kalle. Vi kollar film, as mys.

V just nu.

V från igår.


V finaste killen. <3


Lycka

Längesedan skrev här.
Allting är bättre nu. Jag mår bra igen.
 
Om inget av det som har hänt så skulle jag inte vara vid liv nu.
Jag var bestämd på att avsluta mitt liv för jag orkade verkligen inte. Men han svarade  och vi "löste" allt.
Min klump i bröstet försvann, när han svarade så började jag gråta.
Kan inte beskriva med ord vilken lättnad det är för mig, att må bra, att orka leva med allt.
Men jag ska ta och spela nu.
Hejdå.
 
 

Saknad

Jag saknar honom. Som vanligt.
Jag vill att han ska vara här, hålla om mig och pussa på mig. För varje dag som går så hoppas jag på att han ska höra av sig. Men det händer inte.
Det gör så jävla ont. Jag vill inte känna smärtan längre, jag klarar inte av det längre.
Han finns alltid i mitt huvud. När jag är vaken och i mina drömmar. Jag drömmer bara om honom.
 
Jag gör allt bara värre. Kan inte sluta kolla på bilder som är på honom. Det känns som en jävla sten i bröstet när jag ser honom. 
Jag saknar hans röst, hans närhet, hans kyssar, sättet han tittade på mig. Jag saknar allt med honom. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här.
Jag klarar inte av att skriva mer. Jag håller på att bryta ihop helt just nu.
 
-
Say anything that could make this all okay.
Take away all of this emptiness I feel
'Cause I will never find another I may never find myself
I will never find another you

So I'll carry you with me in my dreams, my memory.
So I'll carry you with me you'll always be with me in my dreams,
my memory.
-

Mina fyra favorit låtar

"If I could find the words, if I could shake the world,
If I could turn back time would you still be there?"

-

"I've said it once. I've said it twice.
I've said it a thousand fucking times.
That I'm ok, that I'm fine.
That it's all just in my mind.
But this has got the best of me.
And I can't seem to sleep."

-

"Say anything that could make this all okay.
Take away all of this emptiness I feel
'Cause I will never find another you."

 

-

"Don't go, I can't do this on my own.
Save me from the ones that haunt me in the night.
I can't live with myself, so stay with me tonight."

 

 


Tankar drömmar och verklighet

Äckel inlägg osv.

Ibland undrar hur lågt vissa männsikor kan gå. Ingen har lyckats förstöra mig så här mycket, inte någon. och jag vet inte varför det blev så här.

 

Det går inte en jävla natt utan att jag drömmer om honom och snart har det gått två veckor sen jag åkte därifrån. Jag vill inte sova om nätterna bara för att jag vet att jag kommer drömma om honom. Det gör så jävla ont inom mig också. När jag vaknar så vaknar jag helt svettig, vill gråta och bara sjunka genom jorden och inte exsistera längre. Vill bara få ett sms eller något av honom där det står att allt kommer bli bra. Fast jag vet att det inte kommer bli det. 

 

Jag kan inte känna vissa dofter, lyssna på vissa låtar, säga ord som han sa. Bara en liten doft så påminns jag av allt underbart med honom. Så fort jag kollar mina bilder på mobilen och ser honom där så känner jag den här jävla saknaden efter honom. Jag vet inte ens vad jag ska göra med alla känslor som kommer upp. Jag är inte van med att känna så här mycket som jag gör. Jag är van med att stänga in alla känslor i en burk och stänga locket och aldrig öppna den burken igen. Men inte den här gången. Den här gången så känner jag allt och jag vill inte vara med om det.

 

Jag orkar inte skriva mer om det här.

Godnatt

 
 

10/02-2014

Hej. 

Idag var jag till skolan och skrev ut mig därifrån. Känns underbart att slippa tänka på det. Ska dock söka till folkhögskola till hösten så ska kolla runt och se vart jag vill/kan börja någonstans. 
Träffade Kim en stund efter och pratade lite om allt och inget. 
Efteråt så träffade jag upp Frida och Jennifer och de fick mig på helt andra tankar. 
Träffade även Hanna och Sanna när jag var till skolan. Längesedan jag träffade båda två. 

Det är alltid runt den här tiden ångesten är som värst, då alla tankar om den här personen kommer upp. Brukade ringa den här personen varje kväll när jag skulle ut och ta min natt cigg. Så allt känns helt fel nu när jag inte gör det. Saknar den här personen så jävla mycket. Så mycket att det gör ont. Fast jag är arg på den här personen. 
Jag är så jävla förstörd av allt. Insåg imorse att jag har lyckats gått ner ca 3 kilo på en vecka då min matlust har försvunnit nästan helt.Tvingar mig själv till att äta fast jag inte vill. 
Saker blir nog bra någon gång. Fast det gör så jävla ont inom mig. 

Imorgon ska jag in till käkkirurgin. Jag ska bli sövd, så jag är livrädd. Men det kommer nog bli bra när allt är över. Ska nog försöka sova då min ångest börjar bli starkare och trycka i mig lite mer atarax. 

Wish that we could be alone now 
If we could find some place to hide 
Make the last time just like the first time 
Push a button and rewind 
-
 
Lite bilder osv.
(Bilderna blir större om ni trycker på dem)
 
 

Livet

Jag har i princip legat i soffan hela dagen. Försökt äta men har inte fått i mig ett piss förutom några klunkar cola. 
Imorgon måste jag försöka ta mig till skolan för att skriva ut mig. Jag orkar inte all press från skolan så det blir att hoppa av och förmodligen börja på folkhögskola till hösten. Ska prata med Maarit om allt imorgon. 
Jag behöver vila upp mig, börja må bra igen. Tänka på mitt jävla psyke som är helt åt helvete igen. 
Jag är så jävla arg så jag vill slå den här personen ganska rejält samtidigt som jag bara vill gråta och inte existera längre. Men det blir väl bättre, det är vad alla säger till mig. Men vågar inte ens tro på det. 

Jag har så himla mycket inom mig som jag vill bara kasta ur mig. Vill bara sitta och röka och prata utan att någon ska avbryta mig, börja prata om sitt. Utan bara sitta tyst och lyssna på det jag har inom mig. 
För första gången på länge så vill jag prata med någon om precis allt. Jag har inte känt en sån här känsla förut, att jag vill prata med någon om allt jag tänker på, allt jag känner. 
Som min kära fostermamma säger. "Någon gång kommer det där locket till den där burken du har inom dig lossna." Och det är precis det den har gjort. Allt jag har bara tryckt bort allt jag har känt som jag bara har gömt och inte velat tänka på har kommit "ut". Det är jobbigt, jag måste slåss med alla känslor som kommer fast jag verkligen inte vill. Men jag kan inte trycka in allt i den där jävla burken igen om jag vill börja må bättre. 

Jag är så jävla glad att jag har mina fina underbara fosterföräldrar + hela jävla släkten jag fick på köpet. 
Sen så alla mina vänner. Endast de som står mig nära, som vet varför jag verkligen mår som jag gör. De är guld värda och jag ångrar inte alls att jag har släppt in dem i mitt liv.
Tack för att ni finns.

RSS 2.0