Livet
Jag har i princip legat i soffan hela dagen. Försökt äta men har inte fått i mig ett piss förutom några klunkar cola.
Imorgon måste jag försöka ta mig till skolan för att skriva ut mig. Jag orkar inte all press från skolan så det blir att hoppa av och förmodligen börja på folkhögskola till hösten. Ska prata med Maarit om allt imorgon.
Jag behöver vila upp mig, börja må bra igen. Tänka på mitt jävla psyke som är helt åt helvete igen.
Jag är så jävla arg så jag vill slå den här personen ganska rejält samtidigt som jag bara vill gråta och inte existera längre. Men det blir väl bättre, det är vad alla säger till mig. Men vågar inte ens tro på det.
Jag har så himla mycket inom mig som jag vill bara kasta ur mig. Vill bara sitta och röka och prata utan att någon ska avbryta mig, börja prata om sitt. Utan bara sitta tyst och lyssna på det jag har inom mig.
För första gången på länge så vill jag prata med någon om precis allt. Jag har inte känt en sån här känsla förut, att jag vill prata med någon om allt jag tänker på, allt jag känner.
Som min kära fostermamma säger. "Någon gång kommer det där locket till den där burken du har inom dig lossna." Och det är precis det den har gjort. Allt jag har bara tryckt bort allt jag har känt som jag bara har gömt och inte velat tänka på har kommit "ut". Det är jobbigt, jag måste slåss med alla känslor som kommer fast jag verkligen inte vill. Men jag kan inte trycka in allt i den där jävla burken igen om jag vill börja må bättre.
Jag är så jävla glad att jag har mina fina underbara fosterföräldrar + hela jävla släkten jag fick på köpet.
Sen så alla mina vänner. Endast de som står mig nära, som vet varför jag verkligen mår som jag gör. De är guld värda och jag ångrar inte alls att jag har släppt in dem i mitt liv.
Imorgon måste jag försöka ta mig till skolan för att skriva ut mig. Jag orkar inte all press från skolan så det blir att hoppa av och förmodligen börja på folkhögskola till hösten. Ska prata med Maarit om allt imorgon.
Jag behöver vila upp mig, börja må bra igen. Tänka på mitt jävla psyke som är helt åt helvete igen.
Jag är så jävla arg så jag vill slå den här personen ganska rejält samtidigt som jag bara vill gråta och inte existera längre. Men det blir väl bättre, det är vad alla säger till mig. Men vågar inte ens tro på det.
Jag har så himla mycket inom mig som jag vill bara kasta ur mig. Vill bara sitta och röka och prata utan att någon ska avbryta mig, börja prata om sitt. Utan bara sitta tyst och lyssna på det jag har inom mig.
För första gången på länge så vill jag prata med någon om precis allt. Jag har inte känt en sån här känsla förut, att jag vill prata med någon om allt jag tänker på, allt jag känner.
Som min kära fostermamma säger. "Någon gång kommer det där locket till den där burken du har inom dig lossna." Och det är precis det den har gjort. Allt jag har bara tryckt bort allt jag har känt som jag bara har gömt och inte velat tänka på har kommit "ut". Det är jobbigt, jag måste slåss med alla känslor som kommer fast jag verkligen inte vill. Men jag kan inte trycka in allt i den där jävla burken igen om jag vill börja må bättre.
Jag är så jävla glad att jag har mina fina underbara fosterföräldrar + hela jävla släkten jag fick på köpet.
Sen så alla mina vänner. Endast de som står mig nära, som vet varför jag verkligen mår som jag gör. De är guld värda och jag ångrar inte alls att jag har släppt in dem i mitt liv.
Tack för att ni finns.
Kommentarer
Trackback
