Jennifer

Jag har precis målat mina naglar i brist på annat och min äckliga ångest.

 

Jag har insett att jag verkligen behöver hjälp.

Jag har ingen livsglädje fast folk kanske tror det, det är borta.

Jag blir att hata min kropp mer och mer för varje jävla dag som går.

Jag önskar att jag lyckades med mitt senaste självmordsförsök. Önskar att jag aldrig sa det till någon. 

Jag känner mig så jävla tom och ensam.

Vill bara slita, dra och skära sönder min kropp. Jag har aldrig känt mig så här äcklig någongång och jag avskyr det. 

 

Ibland undrar jag om jag kommer bli frisk ifrån allt eller om jag kommer vara så här skadad hela livet. Kommer jag få leva ett "normalt" liv? Jag vet inte själv längre. Allt känns bara så jävla hopplöst.

Jag orkar inte med det längre.

Ska ta och trycka i mig massa atarax och hoppas på att de kommer funka.

Natti.

 

Efter allt som hände förra veckan så tänker jag förklara hur jag fakitskt mår nuförtiden. Med tanke på alla tror at jag mår så jävla bra.

 

Jag kan väl lika gärna erkänna till er att jag försökte ta livet av mig förra veckan.

Svalde en massa jävla piller, fick panikångest mitt i allt. Visste tillslut inte om jag ville leva eller dö.

Så allt har varit kaos, jag nådde botten tillsut pga av allt. Jag är fortfarande en "fara" för mig själv, då mina självmordstankar är kvar. Det är inte det enda jag har att kämpa med.

 

Mina ätstörningar har blivit värre. Jag svälter mig själv, när jag äter så känner jag mig äcklig och måste spy upp allt för om jag inte spyr maten så skadar jag mig för att få bort ångesten över att jag har ätit.

Jag försöker hålla mig borta från min "säkerhet" dvs mina rakblad. Idag är det en vecka sen jag skadade mig själv och jag är jävligt stolt över det.

Jag försöker äta något varje dag för att jag vet att jag är så jävla illa tvungen. Jag ska få hjälp med det här.

Idag var det första gången på länge jag började gråta över min kropp. Jag grät, drog och rev på kroppen. Kände mig så jävla vidrig. (Jag hade ätit).

Bytte om minst tio gånger innan jag var tvungen att springa till bussen.

Jag ska äntligen få riktig hjälp för det här, det är ingen som har tagit det här seriöst förens nu när jag hamnade på vuxenpsyk.

 

Jag ska utredas för bipolär då många börjar minstänka det för att mina anti-depp slutar fungera på mig efter ett tag och måste alltid höja för varje vecka. Sen så växlar mitt mående alldeles för fort, ibland hänger inte ens jag med när det ändras så fort. Så jag skå gå igenom det och förmodligen få bättre medicin som gör mig mer "neutral" och sätter mig i balans eller vad man nu ska säga.

 

Vill verkligen tacka alla som har funnits för mig den senaste veckan. Det har bettyt otroligt mycket.

Speciellt Liil och Roger som alltid finns när jag behöver råd, stöd, hjälp eller vad det nu är.

Jag älskar dem mest.

 

Tänker inte skriva mer då jag t.o.m har skrivit för mycket.

Ska gå ner till familjen och umgås med dem. Dricka té och läsa.

Mysigt värre.

Hejdå.