-
Känns rätt skönt att jag har den här bloggen som jag kan skriva av mig på som ingen vet om.
Eller ja någon vet säkert om den men ingen kommer läsa det här.
Jag är rädd, jag vill bara fly ifrån allt.
Jag är rädd att Jim ska sluta älska mig och hitta någon som är mycket bättre än mig.
Det gör mig så himla rädd, går inte ens att förklara hur rädd jag är för det.
På den här korta tiden så har han hunnit blivit mitt allt, han är något som gör att jag orkar vara kvar på jorden. Innan jag ens började prata med honom så var jag helt jävla förstörd.
Jag tänkte inte släppa in någon ny öht taget i mitt liv och just nu ångrar jag det lite bara för att jag är så jävla rädd.
Jag vill bara isolera mig ifrån allting. Sluta existera, bara försvinna ifrån allt.
Inte behöva vara rädd. Jag önskar att jag var själv så jag antingen skulle kunna skära sönder mina handleder eller försöka ta livet av mig.
Jag har tre olika sorters mediciner att ta ut och blanda dom med alkohol så skulle det bli en dödlig dos. Det känns ganska lockande tbh. Och nu är jag här igen, på ruta ett. Jag har inte tänkt på självmord på länge men nu är dom tankarna tillbaka. Kul. I don't even typ. Varför har inte jag en normal hjärna? Varför måste jag vara självmordsbenägen? Jag förstör ju bara allt. Jag kommer antagligen första relationen mellan mig och Jim också. Bara för att jag är som jag är.
Finns fan ingen som är så jävla dålig som jag är. Hela jag är ju fel.
Jag kan nästan slå vad om att han kommer dissa mig för Julia.
Hon gillade när han skjetade, hon filmade, hon vill själv skejta, hon åker inlines osvosv
Vad gör jag? Jo, ingenting. Jag är ingenting.
Jag är inte ens värd att leva.
-
Det var år 2005, jag bodde i Uppsala med min mamma i Gottsunda i en lägenhet. Vi hade flyttat dit för att min mormor var sjuk och hon bodde med min moster, hennes man och deras fyra barn. Dem bodde också i Gottsunda. Dock dog min mormor i maj 2012. Allting var väl inte som det skulle. Jag och min moster kom inte överens, vi bråkade hela tiden och mina kusiner mobbade mej pga mina ärr efter mina svinkoppor.
Allt började höstterminen 2005. Mamma hade ringt till skolan och sagt att jag var tvungen att gå hem men att jag skulle ta omvägen via dagiset. När jag kom hem hade mamma packat våra viktigaste saker och grät. Hon berättade att vi skulle åka iväg till ett kvinnohem som heter Iris utanför Uppsala. Hon berättade att hon hade blivit hotad till livet av hennes systers man bara för att han hade hittat några spritflaskor i soptunnan. Vi åkte dit med en personal som kom och hämta oss. Vi bodde där i ca 3 veckor, efter dem veckorna så lämnade mamma mej där för att hon ville till sin kille men jag ville inte följa med. För jag orkade inte höra dem hela nätterna.
Efter att mamma hade dragit så bodde jag kvar på Iris i 3 dagar själv så kom soc och hämta mej och körde mej till Gimo. Flytta in där med Bo och Karin och deras 3 barn. Dom bodde på landet hade höns, kor och två katter. Trivdes jätte bra där och kom bra överens med deras barn. Mamma kom och hälsa på då och då det gjorde pappa också. Hade inte träffat honom sen jag var ca 2 år tror jag. Fick lära känna honom och så.
Efter det så flytta jag, pappa och Fatma till ett familjeboende någonstans utanför Uppsala. Pappa var inte där så mycket han var på pizzerian för att för att rusta upp det. På helgerna så brukade han vara hos oss. Något gjorde så jag inte gillade dom kände mej inte trygg helt enkelt. Det gick någon vecka på det där boendet och vi lärde känna varandra så flytta jag till dem i Hällefors.
Huset vi bodde i var en villa med 4 lägenheter, vi bodde på nedre våningen. Mitt rum hade gula tapeter, en säng, tv, skrivbord och en massa annat skit som man hade när man var mindre. Lägenheten hade 3 rum och kök. Dom första dagarna så sov jag aldrig i mitt rum utan sov i pappas och Fatmas säng eller sov och sov, var ofta uppe till tre på natten och bråka sönder med dem. En kväll så bråka jag och Fatma tills hon slog mej och det är då allt börja. Det var vintern 2005. I början var det inte så farligt någon örfil då och då men det vart värre.
Vi bodde kvar i det huset tills vi fick reda på att Fatma var gravid och då flyttade vi till en annan lägenhet i Hällefors. Mitt rum hade gröna tapeter, deras rum var rött och vardagsrummet hade ljusgula tapeter, så hade vi kök, badrum och en balkong. I den lägenheten så hade jag blivit misshandlad i alla rum. Tänkte ofta på det och många gånger jag gjorde det så ville jag bara hoppa ner från balkongen eller rymma. På tal om att rymma så gjorde jag det en gång och jag misslyckades. Det var en lördag på vintern, jag gick upp vid 6 på morgonen började packa ihop mina saker och drog till en kompis som heter Nadine. Vi hade planerat att jag skulle komma till henne på morgonen. Jag hade på mej en kjol, strumpbyxor, jacka och Fatmas skor, som jag lånade. Nadines föräldrar ringde hem till mina och pappa kom och hämta mej och ville verkligen inte följa med hem. Men vågade så klart inte säga varför jag inte ville. När jag kom hem så prata ingen med mej. Sandra min kusins fru kom hem till oss och kommer fan inte ihåg varför hon gjorde det. Jag tror att det för att Fatma eller pappa inte skulle slå mej om jag inte minns fel. Kommer inte ihåg så mycket från den dagen.
Jag kommer ihåg en gång då pappa slog mej, vet inte hur allt hände men helt plötsligt så var Hoseng där, Hoseng är min kusin. Jag vet inte hur fan han kom in eller något, vet inte ens hur han kom upp, vi hade porttelefon. I alla fall så kom han och tog mej ifrån pappa och skydda mej ifrån pappa. Förstår inte att han vågade säga nej till pappa. Han körde mej hem till dem och jag fick stanna där över natten. Han vågade inte ringa polisen eller något han heller men han rädda mej då i alla fall.
Jag har ett speciellt minne jag har är från 2008. Kommer inte ihåg vad jag hade gjort men kommer ihåg att Fatma ringde min pappa och han kom hem. Han satte sej i fåtöljen och sa åt mej att sätta mej framför honom på golvet. Gjorde som han vågade inget annat heller så. Han slog till mej flera gånger på kinden och skrek åt mej. Han slog ner mej på golvet och börja dra i mitt hår så det lossna stora tussar av det, sen så stod han och sparkade på min rygg. Efter det så lugna han ner sej och åkte tillbaka till jobbet. På kvällen sen så åkte jag, Fatma och Baran till pappas jobb och hälsa på. Baran är min lillebror från pappas sida. I alla fall så var vi där och pappa låtsades som inget hade hänt, men mina kusiner som jobbade med pappa kollade oroligt på mej. Fast dom vågade inte säga något dem heller och jag låtsades jag med fast jag mådde skit och ville bara lägga mej ner och inte finnas längre.
År 2009 så köpte vi ett hus som var väldigt fint, mitt rum hade fondvägg med bruna tapeter och själva fondväggen var blå med vita blommor och rosa pistill. Kommer inte ihåg färgerna på resten av huset dock. Men vi hade tre sovrum, badrum med badkar en källarvåning med rum och tvättstuga. Köket var avlångt med spis och sådant i ena änden och sittplatser på andra.
Jag bodde där mellan Januari och maj. Av någon konstig anledning så vart jag mindre misshandlad när vi hade flyttat dit har ingen aning om varför. Livet fortsatte och jag började missbruka värktabletter för att jag hade ont i kroppen hela tiden. Har ingen aning om varför men hade väl med att ryggen var förstörd tack vare pappas sparkar.
Gick på en skola som hette Klockarhagsskolan i klass 7 A. Vi var nästan som en familj eller något. Saknar det lite faktiskt. I alla fall så träffa jag en kille som hette Tony, vi vart tillsammans och vi var kära och allt det där. Det värsta var att Fatma fick reda på det och hon slog mej för första gången på flera veckor. Kommer ihåg vilket datum det var, 7 maj 2009.
Hon ringde upp Tony från min mobil och jag vägrade prata med honom bara för att, så hon vart skit förbannad. Hon slog sönder mej verkligen. Hade blåmärken och sår på armarna. Jag fick nog av det, jag hade bestämt mej för att berätta att jag hade blivit misshandlad.
Jag prata med Anna dagen efter och visade blåmärkena för henne. Hennes reaktion var lite kul hon frågade om det var sugmärken, jag sa nej och förklara för henne. Hon var chockad och fråga varför jag inte berätta något tidigare svarade att jag inte vågade säga till någon. Hon tog med mej till kuratorn och kuratorn tog mej till skolsystern. Dem sa efter jag har slutat så fick jag inte gå hem utan skulle stanna kvar i skolan. Jag gjorde som dom sa. Efter att vi hade slutat så åkte vi till soc. Efter vi hade vart åkte vi till vårdcentralen för att ta kort på mina blåmärken så jag hade bevis. Dem ringde mamma och hon och Benny hämta mej, det var då jag flytta till dem.
Jag bodde hos mamma i 10 månader sen så lämna Benny mej hos bup och bara drog därifrån. Då fick jag en jourfamilj i V-ås bodde hos dom i 3-4 veckor och sen så förflyttade soc mej till Möklinta i en familj där. Jag bodde hos dem i ca 4 månader och då hade soc hittat en fosterfamilj i Karmansbo och där har jag bott i över 2 år nu och jag stor trivs där.
Det var väl allt. Vill inte berätta precis ALLT.
Allt började höstterminen 2005. Mamma hade ringt till skolan och sagt att jag var tvungen att gå hem men att jag skulle ta omvägen via dagiset. När jag kom hem hade mamma packat våra viktigaste saker och grät. Hon berättade att vi skulle åka iväg till ett kvinnohem som heter Iris utanför Uppsala. Hon berättade att hon hade blivit hotad till livet av hennes systers man bara för att han hade hittat några spritflaskor i soptunnan. Vi åkte dit med en personal som kom och hämta oss. Vi bodde där i ca 3 veckor, efter dem veckorna så lämnade mamma mej där för att hon ville till sin kille men jag ville inte följa med. För jag orkade inte höra dem hela nätterna.
Efter att mamma hade dragit så bodde jag kvar på Iris i 3 dagar själv så kom soc och hämta mej och körde mej till Gimo. Flytta in där med Bo och Karin och deras 3 barn. Dom bodde på landet hade höns, kor och två katter. Trivdes jätte bra där och kom bra överens med deras barn. Mamma kom och hälsa på då och då det gjorde pappa också. Hade inte träffat honom sen jag var ca 2 år tror jag. Fick lära känna honom och så.
Efter det så flytta jag, pappa och Fatma till ett familjeboende någonstans utanför Uppsala. Pappa var inte där så mycket han var på pizzerian för att för att rusta upp det. På helgerna så brukade han vara hos oss. Något gjorde så jag inte gillade dom kände mej inte trygg helt enkelt. Det gick någon vecka på det där boendet och vi lärde känna varandra så flytta jag till dem i Hällefors.
Huset vi bodde i var en villa med 4 lägenheter, vi bodde på nedre våningen. Mitt rum hade gula tapeter, en säng, tv, skrivbord och en massa annat skit som man hade när man var mindre. Lägenheten hade 3 rum och kök. Dom första dagarna så sov jag aldrig i mitt rum utan sov i pappas och Fatmas säng eller sov och sov, var ofta uppe till tre på natten och bråka sönder med dem. En kväll så bråka jag och Fatma tills hon slog mej och det är då allt börja. Det var vintern 2005. I början var det inte så farligt någon örfil då och då men det vart värre.
Vi bodde kvar i det huset tills vi fick reda på att Fatma var gravid och då flyttade vi till en annan lägenhet i Hällefors. Mitt rum hade gröna tapeter, deras rum var rött och vardagsrummet hade ljusgula tapeter, så hade vi kök, badrum och en balkong. I den lägenheten så hade jag blivit misshandlad i alla rum. Tänkte ofta på det och många gånger jag gjorde det så ville jag bara hoppa ner från balkongen eller rymma. På tal om att rymma så gjorde jag det en gång och jag misslyckades. Det var en lördag på vintern, jag gick upp vid 6 på morgonen började packa ihop mina saker och drog till en kompis som heter Nadine. Vi hade planerat att jag skulle komma till henne på morgonen. Jag hade på mej en kjol, strumpbyxor, jacka och Fatmas skor, som jag lånade. Nadines föräldrar ringde hem till mina och pappa kom och hämta mej och ville verkligen inte följa med hem. Men vågade så klart inte säga varför jag inte ville. När jag kom hem så prata ingen med mej. Sandra min kusins fru kom hem till oss och kommer fan inte ihåg varför hon gjorde det. Jag tror att det för att Fatma eller pappa inte skulle slå mej om jag inte minns fel. Kommer inte ihåg så mycket från den dagen.
Jag kommer ihåg en gång då pappa slog mej, vet inte hur allt hände men helt plötsligt så var Hoseng där, Hoseng är min kusin. Jag vet inte hur fan han kom in eller något, vet inte ens hur han kom upp, vi hade porttelefon. I alla fall så kom han och tog mej ifrån pappa och skydda mej ifrån pappa. Förstår inte att han vågade säga nej till pappa. Han körde mej hem till dem och jag fick stanna där över natten. Han vågade inte ringa polisen eller något han heller men han rädda mej då i alla fall.
Jag har ett speciellt minne jag har är från 2008. Kommer inte ihåg vad jag hade gjort men kommer ihåg att Fatma ringde min pappa och han kom hem. Han satte sej i fåtöljen och sa åt mej att sätta mej framför honom på golvet. Gjorde som han vågade inget annat heller så. Han slog till mej flera gånger på kinden och skrek åt mej. Han slog ner mej på golvet och börja dra i mitt hår så det lossna stora tussar av det, sen så stod han och sparkade på min rygg. Efter det så lugna han ner sej och åkte tillbaka till jobbet. På kvällen sen så åkte jag, Fatma och Baran till pappas jobb och hälsa på. Baran är min lillebror från pappas sida. I alla fall så var vi där och pappa låtsades som inget hade hänt, men mina kusiner som jobbade med pappa kollade oroligt på mej. Fast dom vågade inte säga något dem heller och jag låtsades jag med fast jag mådde skit och ville bara lägga mej ner och inte finnas längre.
År 2009 så köpte vi ett hus som var väldigt fint, mitt rum hade fondvägg med bruna tapeter och själva fondväggen var blå med vita blommor och rosa pistill. Kommer inte ihåg färgerna på resten av huset dock. Men vi hade tre sovrum, badrum med badkar en källarvåning med rum och tvättstuga. Köket var avlångt med spis och sådant i ena änden och sittplatser på andra.
Jag bodde där mellan Januari och maj. Av någon konstig anledning så vart jag mindre misshandlad när vi hade flyttat dit har ingen aning om varför. Livet fortsatte och jag började missbruka värktabletter för att jag hade ont i kroppen hela tiden. Har ingen aning om varför men hade väl med att ryggen var förstörd tack vare pappas sparkar.
Gick på en skola som hette Klockarhagsskolan i klass 7 A. Vi var nästan som en familj eller något. Saknar det lite faktiskt. I alla fall så träffa jag en kille som hette Tony, vi vart tillsammans och vi var kära och allt det där. Det värsta var att Fatma fick reda på det och hon slog mej för första gången på flera veckor. Kommer ihåg vilket datum det var, 7 maj 2009.
Hon ringde upp Tony från min mobil och jag vägrade prata med honom bara för att, så hon vart skit förbannad. Hon slog sönder mej verkligen. Hade blåmärken och sår på armarna. Jag fick nog av det, jag hade bestämt mej för att berätta att jag hade blivit misshandlad.
Jag prata med Anna dagen efter och visade blåmärkena för henne. Hennes reaktion var lite kul hon frågade om det var sugmärken, jag sa nej och förklara för henne. Hon var chockad och fråga varför jag inte berätta något tidigare svarade att jag inte vågade säga till någon. Hon tog med mej till kuratorn och kuratorn tog mej till skolsystern. Dem sa efter jag har slutat så fick jag inte gå hem utan skulle stanna kvar i skolan. Jag gjorde som dom sa. Efter att vi hade slutat så åkte vi till soc. Efter vi hade vart åkte vi till vårdcentralen för att ta kort på mina blåmärken så jag hade bevis. Dem ringde mamma och hon och Benny hämta mej, det var då jag flytta till dem.
Jag bodde hos mamma i 10 månader sen så lämna Benny mej hos bup och bara drog därifrån. Då fick jag en jourfamilj i V-ås bodde hos dom i 3-4 veckor och sen så förflyttade soc mej till Möklinta i en familj där. Jag bodde hos dem i ca 4 månader och då hade soc hittat en fosterfamilj i Karmansbo och där har jag bott i över 2 år nu och jag stor trivs där.
Det var väl allt. Vill inte berätta precis ALLT.
-
Jag har precis målat mina naglar i brist på annat och min äckliga ångest.
Jag har insett att jag verkligen behöver hjälp.
Jag har ingen livsglädje fast folk kanske tror det, det är borta.
Jag blir att hata min kropp mer och mer för varje jävla dag som går.
Jag önskar att jag lyckades med mitt senaste självmordsförsök. Önskar att jag aldrig sa det till någon.
Jag känner mig så jävla tom och ensam.
Vill bara slita, dra och skära sönder min kropp. Jag har aldrig känt mig så här äcklig någongång och jag avskyr det.
Ibland undrar jag om jag kommer bli frisk ifrån allt eller om jag kommer vara så här skadad hela livet. Kommer jag få leva ett "normalt" liv? Jag vet inte själv längre. Allt känns bara så jävla hopplöst.
Jag orkar inte med det längre.
Ska ta och trycka i mig massa atarax och hoppas på att de kommer funka.
Natti.
"It's hard to tell which side of me is in the right
With these two different people inside of me fighting for my life,
fighting for my life
I question every part of who I am"
fighting for my life
I question every part of who I am"
Uppdatering
Efter allt som hände förra veckan så tänker jag förklara hur jag fakitskt mår nuförtiden. Med tanke på alla tror at jag mår så jävla bra.
Jag kan väl lika gärna erkänna till er att jag försökte ta livet av mig förra veckan.
Svalde en massa jävla piller, fick panikångest mitt i allt. Visste tillslut inte om jag ville leva eller dö.
Så allt har varit kaos, jag nådde botten tillsut pga av allt. Jag är fortfarande en "fara" för mig själv, då mina självmordstankar är kvar. Det är inte det enda jag har att kämpa med.
Mina ätstörningar har blivit värre. Jag svälter mig själv, när jag äter så känner jag mig äcklig och måste spy upp allt för om jag inte spyr maten så skadar jag mig för att få bort ångesten över att jag har ätit.
Jag försöker hålla mig borta från min "säkerhet" dvs mina rakblad. Idag är det en vecka sen jag skadade mig själv och jag är jävligt stolt över det.
Jag försöker äta något varje dag för att jag vet att jag är så jävla illa tvungen. Jag ska få hjälp med det här.
Idag var det första gången på länge jag började gråta över min kropp. Jag grät, drog och rev på kroppen. Kände mig så jävla vidrig. (Jag hade ätit).
Bytte om minst tio gånger innan jag var tvungen att springa till bussen.
Jag ska äntligen få riktig hjälp för det här, det är ingen som har tagit det här seriöst förens nu när jag hamnade på vuxenpsyk.
Jag ska utredas för bipolär då många börjar minstänka det för att mina anti-depp slutar fungera på mig efter ett tag och måste alltid höja för varje vecka. Sen så växlar mitt mående alldeles för fort, ibland hänger inte ens jag med när det ändras så fort. Så jag skå gå igenom det och förmodligen få bättre medicin som gör mig mer "neutral" och sätter mig i balans eller vad man nu ska säga.
Vill verkligen tacka alla som har funnits för mig den senaste veckan. Det har bettyt otroligt mycket.
Speciellt Liil och Roger som alltid finns när jag behöver råd, stöd, hjälp eller vad det nu är.
Jag älskar dem mest.
Tänker inte skriva mer då jag t.o.m har skrivit för mycket.
Ska gå ner till familjen och umgås med dem. Dricka té och läsa.
Mysigt värre.
Hejdå.
One Directon, Allmänt och Jocke
Just nu sitter jag i sängen, äter kladdkaka med glass och lyssnar på One Direction. Ska väl ta och kolla på Juno snart. (En underbar film)
Idag har jag inte gjort så mycket, vaknade, åkte hem, legat i sängen, pratat med Jocke och chillat med familjen. Haha alla mina dagar ser ut så nästan, får hoppas att jag kommer in på en skola till hösten.
Imorgon ska jag iaf ringa um och boka tid, sen vet jag inte alls vad som händer. Kim kommer hem imorgon så kanske drar dit en stund och chillar fan vet jag lol.
Jag har hoppat av gymnasiet för att jag verkligen inte pallade med Ullvi längre, sen så hade jag några små jävla omogna jävlar i klassen som jag ville slå in pannbenet på varje gång jag var i skolan.
Så ska förmodligen börja på folkhögskola i hösten, blir Forsa eller Fellingsbro och jag hoppas på att det blir Forsa. Det blir ca 30 mil ifrån allt jag har här i Västmanland men det blir nog bra ändå föroppningsvis.
Måste verkligen ta tag i det där personliga brevet så jag skicka in min ansökan snart. Ska nog skriva på det ikväll.
Jag saknar Jocke, önskar att han var hääääär och åt kladdkaka med mig, men det är han inte. Hahahhaa <3
Han betyder verkligen mycket för mig. Han gör så jag orkar med mitt liv, han gör mig så jävla lycklig.
Det känns fortfarande overkligt att vi har kontakt igen, ibland känns allt som en dröm. Men när jag inser att det inte är en dröm utan verklighet så känner jag den här glädjen jag inte har känt på flera veckor.
Jag är så jävla förälskad i honom.
Nu ska jag ta atarax och kolla filmen tror jag.
Hejdå.
"I'm in love with you, and all these little things."
-
(Bilderna blir större om ni trycker på dem)
Mobil inlägg.
Just nu är jag hos Anton med Kim och Kalle. Vi kollar film, as mys.
V från igår.
V finaste killen. <3
V just nu.
V finaste killen. <3
Lycka
Längesedan skrev här.
Allting är bättre nu. Jag mår bra igen.
Om inget av det som har hänt så skulle jag inte vara vid liv nu.
Jag var bestämd på att avsluta mitt liv för jag orkade verkligen inte. Men han svarade och vi "löste" allt.
Min klump i bröstet försvann, när han svarade så började jag gråta.
Kan inte beskriva med ord vilken lättnad det är för mig, att må bra, att orka leva med allt.
Men jag ska ta och spela nu.
Hejdå.
Saknad
Jag saknar honom. Som vanligt.
Jag vill att han ska vara här, hålla om mig och pussa på mig. För varje dag som går så hoppas jag på att han ska höra av sig. Men det händer inte.
Det gör så jävla ont. Jag vill inte känna smärtan längre, jag klarar inte av det längre.
Han finns alltid i mitt huvud. När jag är vaken och i mina drömmar. Jag drömmer bara om honom.
Jag gör allt bara värre. Kan inte sluta kolla på bilder som är på honom. Det känns som en jävla sten i bröstet när jag ser honom.
Jag saknar hans röst, hans närhet, hans kyssar, sättet han tittade på mig. Jag saknar allt med honom. Jag vet inte hur jag ska klara mig igenom det här.
Jag klarar inte av att skriva mer. Jag håller på att bryta ihop helt just nu.
-
Say anything that could make this all okay.
Take away all of this emptiness I feel
'Cause I will never find another I may never find myself
I will never find another you
So I'll carry you with me in my dreams, my memory.
So I'll carry you with me you'll always be with me in my dreams,
my memory.
Say anything that could make this all okay.
Take away all of this emptiness I feel
'Cause I will never find another I may never find myself
I will never find another you
So I'll carry you with me in my dreams, my memory.
So I'll carry you with me you'll always be with me in my dreams,
my memory.
-
Mina fyra favorit låtar
"If I could find the words, if I could shake the world,
If I could turn back time would you still be there?"
-
"I've said it once. I've said it twice.
I've said it a thousand fucking times.
That I'm ok, that I'm fine.
That it's all just in my mind.
But this has got the best of me.
And I can't seem to sleep."
-
"Say anything that could make this all okay.
Take away all of this emptiness I feel
'Cause I will never find another you."
-
"Don't go, I can't do this on my own.
Save me from the ones that haunt me in the night.
I can't live with myself, so stay with me tonight."
Tankar drömmar och verklighet
Äckel inlägg osv.
Ibland undrar hur lågt vissa männsikor kan gå. Ingen har lyckats förstöra mig så här mycket, inte någon. och jag vet inte varför det blev så här.
Det går inte en jävla natt utan att jag drömmer om honom och snart har det gått två veckor sen jag åkte därifrån. Jag vill inte sova om nätterna bara för att jag vet att jag kommer drömma om honom. Det gör så jävla ont inom mig också. När jag vaknar så vaknar jag helt svettig, vill gråta och bara sjunka genom jorden och inte exsistera längre. Vill bara få ett sms eller något av honom där det står att allt kommer bli bra. Fast jag vet att det inte kommer bli det.
Jag kan inte känna vissa dofter, lyssna på vissa låtar, säga ord som han sa. Bara en liten doft så påminns jag av allt underbart med honom. Så fort jag kollar mina bilder på mobilen och ser honom där så känner jag den här jävla saknaden efter honom. Jag vet inte ens vad jag ska göra med alla känslor som kommer upp. Jag är inte van med att känna så här mycket som jag gör. Jag är van med att stänga in alla känslor i en burk och stänga locket och aldrig öppna den burken igen. Men inte den här gången. Den här gången så känner jag allt och jag vill inte vara med om det.
Jag orkar inte skriva mer om det här.
Godnatt
10/02-2014
Hej.
Idag var jag till skolan och skrev ut mig därifrån. Känns underbart att slippa tänka på det. Ska dock söka till folkhögskola till hösten så ska kolla runt och se vart jag vill/kan börja någonstans.
Träffade Kim en stund efter och pratade lite om allt och inget.
Efteråt så träffade jag upp Frida och Jennifer och de fick mig på helt andra tankar.
Träffade även Hanna och Sanna när jag var till skolan. Längesedan jag träffade båda två.
Det är alltid runt den här tiden ångesten är som värst, då alla tankar om den här personen kommer upp. Brukade ringa den här personen varje kväll när jag skulle ut och ta min natt cigg. Så allt känns helt fel nu när jag inte gör det. Saknar den här personen så jävla mycket. Så mycket att det gör ont. Fast jag är arg på den här personen.
Jag är så jävla förstörd av allt. Insåg imorse att jag har lyckats gått ner ca 3 kilo på en vecka då min matlust har försvunnit nästan helt.Tvingar mig själv till att äta fast jag inte vill.
Saker blir nog bra någon gång. Fast det gör så jävla ont inom mig.
Imorgon ska jag in till käkkirurgin. Jag ska bli sövd, så jag är livrädd. Men det kommer nog bli bra när allt är över. Ska nog försöka sova då min ångest börjar bli starkare och trycka i mig lite mer atarax.
-
Wish that we could be alone now
If we could find some place to hide
Make the last time just like the first time
Push a button and rewind
Idag var jag till skolan och skrev ut mig därifrån. Känns underbart att slippa tänka på det. Ska dock söka till folkhögskola till hösten så ska kolla runt och se vart jag vill/kan börja någonstans.
Träffade Kim en stund efter och pratade lite om allt och inget.
Efteråt så träffade jag upp Frida och Jennifer och de fick mig på helt andra tankar.
Träffade även Hanna och Sanna när jag var till skolan. Längesedan jag träffade båda två.
Det är alltid runt den här tiden ångesten är som värst, då alla tankar om den här personen kommer upp. Brukade ringa den här personen varje kväll när jag skulle ut och ta min natt cigg. Så allt känns helt fel nu när jag inte gör det. Saknar den här personen så jävla mycket. Så mycket att det gör ont. Fast jag är arg på den här personen.
Jag är så jävla förstörd av allt. Insåg imorse att jag har lyckats gått ner ca 3 kilo på en vecka då min matlust har försvunnit nästan helt.Tvingar mig själv till att äta fast jag inte vill.
Saker blir nog bra någon gång. Fast det gör så jävla ont inom mig.
Imorgon ska jag in till käkkirurgin. Jag ska bli sövd, så jag är livrädd. Men det kommer nog bli bra när allt är över. Ska nog försöka sova då min ångest börjar bli starkare och trycka i mig lite mer atarax.
-
Wish that we could be alone now
If we could find some place to hide
Make the last time just like the first time
Push a button and rewind
-
Lite bilder osv.
(Bilderna blir större om ni trycker på dem)
Livet
Jag har i princip legat i soffan hela dagen. Försökt äta men har inte fått i mig ett piss förutom några klunkar cola.
Imorgon måste jag försöka ta mig till skolan för att skriva ut mig. Jag orkar inte all press från skolan så det blir att hoppa av och förmodligen börja på folkhögskola till hösten. Ska prata med Maarit om allt imorgon.
Jag behöver vila upp mig, börja må bra igen. Tänka på mitt jävla psyke som är helt åt helvete igen.
Jag är så jävla arg så jag vill slå den här personen ganska rejält samtidigt som jag bara vill gråta och inte existera längre. Men det blir väl bättre, det är vad alla säger till mig. Men vågar inte ens tro på det.
Jag har så himla mycket inom mig som jag vill bara kasta ur mig. Vill bara sitta och röka och prata utan att någon ska avbryta mig, börja prata om sitt. Utan bara sitta tyst och lyssna på det jag har inom mig.
För första gången på länge så vill jag prata med någon om precis allt. Jag har inte känt en sån här känsla förut, att jag vill prata med någon om allt jag tänker på, allt jag känner.
Som min kära fostermamma säger. "Någon gång kommer det där locket till den där burken du har inom dig lossna." Och det är precis det den har gjort. Allt jag har bara tryckt bort allt jag har känt som jag bara har gömt och inte velat tänka på har kommit "ut". Det är jobbigt, jag måste slåss med alla känslor som kommer fast jag verkligen inte vill. Men jag kan inte trycka in allt i den där jävla burken igen om jag vill börja må bättre.
Jag är så jävla glad att jag har mina fina underbara fosterföräldrar + hela jävla släkten jag fick på köpet.
Sen så alla mina vänner. Endast de som står mig nära, som vet varför jag verkligen mår som jag gör. De är guld värda och jag ångrar inte alls att jag har släppt in dem i mitt liv.
Imorgon måste jag försöka ta mig till skolan för att skriva ut mig. Jag orkar inte all press från skolan så det blir att hoppa av och förmodligen börja på folkhögskola till hösten. Ska prata med Maarit om allt imorgon.
Jag behöver vila upp mig, börja må bra igen. Tänka på mitt jävla psyke som är helt åt helvete igen.
Jag är så jävla arg så jag vill slå den här personen ganska rejält samtidigt som jag bara vill gråta och inte existera längre. Men det blir väl bättre, det är vad alla säger till mig. Men vågar inte ens tro på det.
Jag har så himla mycket inom mig som jag vill bara kasta ur mig. Vill bara sitta och röka och prata utan att någon ska avbryta mig, börja prata om sitt. Utan bara sitta tyst och lyssna på det jag har inom mig.
För första gången på länge så vill jag prata med någon om precis allt. Jag har inte känt en sån här känsla förut, att jag vill prata med någon om allt jag tänker på, allt jag känner.
Som min kära fostermamma säger. "Någon gång kommer det där locket till den där burken du har inom dig lossna." Och det är precis det den har gjort. Allt jag har bara tryckt bort allt jag har känt som jag bara har gömt och inte velat tänka på har kommit "ut". Det är jobbigt, jag måste slåss med alla känslor som kommer fast jag verkligen inte vill. Men jag kan inte trycka in allt i den där jävla burken igen om jag vill börja må bättre.
Jag är så jävla glad att jag har mina fina underbara fosterföräldrar + hela jävla släkten jag fick på köpet.
Sen så alla mina vänner. Endast de som står mig nära, som vet varför jag verkligen mår som jag gör. De är guld värda och jag ångrar inte alls att jag har släppt in dem i mitt liv.
Tack för att ni finns.
nä
Tredje dagen på 2014 och jag har redan ångest.
Bra, eller inte.
Datorn dör snart.
Puss godnatt.
Om du vill ha mig, nu kan du få mig så lätt.
eh what
Detta år har verkligen varit uppochner.
I början av 2013 mådde jag asbra.
Efter jag hade flyttat ut från Liil och Roger började jag efter ett tag inse vilket jävla misstag jag hade gjort. Försökte ta livet ett ax antal gånger. Men blev "räddad" alla gånger.
Jag har nästan vart helt hemlös men har haft underbara vänner som har ställt upp för mig.
Tills Liil sa att jag fick flytta hem igen.
Annars så året varot helt ok.
Träffat Lina mer än förra än förra året. Jag har fått underbara vänner som betyder mycket för mig idag.
Har även tatuerat mig och piercade tungen, vilket inte Liil var så glad över haha men men.
Orkar inte skriva allt.
Lägger ut endel bilder som förklarar året lite.
121213
Hej, tänkte skriva lite om vad som pågår i mitt liv just nu.
Till att börja med. Jag ska flytta in hos mina fosterföräldrar igen då jag verkligen vill det och de ville också det haha. Nej men det är det bästa för mig så det kommer bara bli bra.
De är det bästa som finns.
Skolan är väl sisådär då det är så mycket annat runt omkring mig som påverkar mitt psykiska mående. Men ska få mer medicin så hoppas det blir bättre. Kommer dels få sömnpiller då jag har svårt att somna överhuvudtaget. Jag har aldrig haft såna här svårigheter att somna förut. Så ja, men det blir nog bra!
I sommar har jag en massa planer, kommer äntligen få se Of Mice & Men och Bring Me The Horizon + en massa andra bra band! SÅ JÄVLA TAGGAD.
Sen så kanske det blir Grönan eller Liseberg. Så ska börja spara pengar så jag får den bästa sommaren. Woop.
VILL HA SOMMAR NU OKOK.
Just ja, blev 19 igår så bara ett år till systemet, rätt chill ändå.
Hade en underbar dag och tog det bara lugnt. Träffade upp Sanna i skolan så vi satt i skolan och väntade på hennes pappa skulle komma och hämta oss. Sen till kvällen drog vi ner på stan och umgicks med Robin. När vi kom tillbaka till Sanna så kollade vi på ett avsnitt Paradise Hotel och tog en fika efteråt.
Det var as mys!
Idag var jag och Kim till V-ås och träffade Elin, handlade lite på H&M, sen så tog vi det bara lugnt. Just ha, fick ju en födelsedagspresent/julklapp av Elin och det var att hon ska bjuda mig på bio med godis, maha mys!
Men nu ska jag och Kim kolla på Bridesmaids eller Mr.Nobody, vi har inte bestämt hos haha.
Hejdå!
Lite bilder osv.
